Bekännelse!

Fan jag är nog fast på rikigt. Man lever i sin fantasi, där man tror man inte är det och man kan förtränga det. Men iih, ingen gör mig så glad utan att göra nått spec. Känns hel knas att bekänna det. Jag lixom? Mest kräsna personen, aldrig nöjd med nått. Men nu hade jag kunnat va nöjd, om bara han hade vatt nöjd med mig. Men så är det inte, och så kommer det aldrig att bli. Tyvärr. Hade kunnat fråga vilken killkompis som helst. Alla hade gett mig samma svar, "spring!" Igår var en hel-nice afton, tills han drog. Hade inte bangat för fler sådana aftonar, om jag inte var en i mängden. Waah, jag blir sjuk!

Fack världen, jag blir kär!
Hur försvarar man sig mot sånt?
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0